Tomas von Brömssen och Nyårsklockan och tvätthögen!

2024. Ett nytt år.

Jag minns när jag satt i skolan. Det var Dec, året var 1999. Bildfröken sa: ”Tänk så hisnande att snart skriva 1990 på tavlan!”. Ja du. Tiden är hisnande. Inför den är vi alla lika. 

Det här året börjar som inget annat för oss här på Stjärnkvällar. Vi är vana vid en massa måsten som tillhör våra ”vanliga” jobb. Det sätter bara igång, plötsligt är man en dag eller två in i Januari och sidorna i almanackan är fulla igen. Men inte i år. Almanackan stirrar tom emot oss och det är lätt att bli lurad. Tro att om det inte står nåt där så finns det inget jag måste göra så jag slappar vidare med chokladasken som bästa kompis tills jag bläddrar och det faktiskt står nåt på ett av bladen. (Ja, jag bläddrar fortfarande i min almanacka, kör med penna och papper, fullständigt avskyr de där Time-edit-programmen och allt vad de heter. Noll feeling. Ända tills man tappar sin pappers-almanacka, hände i höst, mer om det en annan gång…)

I år är det vi själva som måste fylla sidorna med måsten. Det finns gott om dem, alldeles för många faktiskt, det är bara det att ingen annan hjälper till att specificera vilka de faktiskt är och vilken ordning de ska göras i. Det blir lätt lika hisnande som tidens gång, när alla måsten ligger på en stor hög framför en, som ett berg med tvätt man inte kommer förbi, och man vet inte var man ska börja. Berget heter ”Stjärnkvällar” och jag brukar skriva om det och berätta om hur spännande det är och heja oss och bla bla, och så finns det stunder i kontoret i källaren där allt bara är en tvätthög som inte blivit fixad och man får lätt lite panik… Jag har börjat lära mig att hålla undan den. Ta en promenad, rikta om tankarna, fokusera på en sak och göra den. Utkristallisera göromålet från kaoset och sätt igång. Allt i hela sabla tvätthögen måste tvättas, det viktigaste är inte vilken ordning du tvättar, det viktigaste är att allt blir gjort, så du måste börja jobba. För så är det faktiskt även om det låter hårt. Allt måste bli gjort. I kedjan från idé till föreställning till biljettförsäljning till bemötande av publiken när de väl dyker upp får inte en enda länk brista för då funkar inte helheten. 

Jag försöker bli bättre på att ta in ljusglimtarna.

För att orka arbetsbördan. Inte ta de bra grejerna för givet, utan ge dem plats och förstora dem. Vattna dem litegrann så de får växa och bli till bländande ljussken. Ett sådant ögonblick var när Tomas von Brömssen läste Nyårsklockan i år. Där satt vi med champagneglaset framför tv:n och tittade, lite pliktskyldigt om jag ska vara ärlig, har aldrig varit så intresserad av TV-traditioner och sånt. Sen kom han in. Samme man som jag börjat vänja mig vid att sitta i köket med och prata om text och musik och livet. (Alltid med en kaka. Tomas älskar kakor. Ni som känner mig vet att jag lider av samma åkomma. Det är helt urspårat på våra möten och varje gång pratar vi om att detta ständiga mumsande måste vi sluta med. Vi kommer ha gått upp tio kilo tillsammans när ”Men, Pappa!” har premiär.) 

Det var samme man, men ändå inte, när han gick in där. Precis lika vanlig och vem-som-helstig som när han käkar kakor i köket. Fast ändå inte. Oåtkomlig och glittrande och kungalik och som om han besatt en djupare insikt om vad det är att vara människa än oss andra, stod han där. Som en idé om vad vi skulle kunna vara. Är det texten? När texten närmar sig musik, man vet inte längre om det är en melodi man lyssnar på, är det det som gör det? Eller är det skådespelaren? Föreställningsförmågan och fantasin? Som ger hopp om att vi kan vara mer än de här avundsjuka, missunnsamma varelserna vi ser på nyheterna varje dag? Jag vet inte. Men jag vill ha mer. Världen behöver mer av vad det där än är. Vi kan inte leva enbart i pragmatismen, den är otillräcklig, vi kommer inte åt de bästa delarna av oss själva genom den. Förr eller senare faller ett sådant bygge samman, ett bygge baserat på praktikaliteter som inte tillåter de abstrakta delarna inom oss. 

 

 

 

I samtal med honom någon dag senare förstod jag att Tomas von Brömssen inte är den där kungliga figuren som läste Nyårsklockan.

 

Han är faktiskt vem som helst. Han bara lånar ut sig själv, den allra djupaste delen av sin egen mänsklighet. Det är en helt underbar förmåga och ett underbart sätt att leva. Att få delta, vara nära, studera och lära, ibland omvärdera saker man inlärt och lärt ut, är värt allt arbete för mig. Kom igen tvätthögen. En sak i taget tills jag är igenom dig.

Du kvalificerar inte ens som ett problem. 

 

Ett Gott Nytt år önskar vi er alla därute!