Blogg

November. Har något ett så dåligt rykte som November? Och när världsläget förändras runt omkring oss känns allt ännu gråare än vanligt. Som om man inte har nån kontroll. Det är lätt att känna hopplöshet och förminska sin bubbla till nåt som känns tryggt. Fast vi borde göra tvärtom.   Vilken är kulturens roll i allt detta? Har kulturen en levande plats vid bordet, där samtalet om hur vi ska leva pågår? Om svaret är nej, vad beror det på? Jag undrar om folk flest bedömer att konst kan hjälpa till med svåra problem. Vad är kulturen annars? En extra-aktivitet, något som man sysslar med för att det är roligt när det finns tid och pengar över? Många menar att det räcker, folk behöver piggas upp, det kan väl ändå alla vara överens om.   Frågan är då, vi som arbetar med kultur och som ofta upplever att vi gör det i motvind, fortsätter vi för att vi själva vill slippa förändring? Göra på samma sätt som vi gjort tidigare i våra liv, är det en rättighet, även för oss menar jag? Annars kunde vi väl bara kapitulera och börja jobba med att sälja kryssningar till söderhavsöar eller installera jacuzzis?…

Stjärnkvällar tar lite semester Klockan är 05.30 och det är fullt dagsljus ute. Det är tre dagar till midsommar och jag hade behövt stiga upp för flera timmar sedan om jag hade velat se soluppgången. Man ser den från vårt kök. Varje morgon och varje kväll färgas himmelen rosa och talar om att det är dags för vila, eller för ett nytt försök. Stoppa upp. Reflektera. Börja om. Jag älskar Norden och våra årstider, kan inte föreställa mig att bo nån annanstans. Man brukar säga att det tar ett år ungefär att bo in sig efter en flytt, eller att lära sig rutinerna på ett nytt jobb. Jag tycker det verkar stämma. Vi som är Stjärnkvällar åker på några veckors semester efter midsommar och sen har det gått ett år sedan vi sparkade igång vårt nya liv på allvar. Vilket år det har varit! Men, Pappa! Med Tomas von Brömssen! Vår första produktion ”Men, Pappa” blev en succé, både konstnärligt och kommersiellt. Vi kommer därför spela den igen nästa vår, då på andra ställen i landet. Det var ett drömmigt första projekt och det är en himla tur att föreställningen lever vidare, det hade varit alldeles för smärtsamt att avsluta…

“Tut tut Rävo-Rut!” brukar barnen ropa när Rut cyklar förbi. Hon jobbar i matbutiken i Vajlova. Hon tycker det piggar upp vardagen att ha inslag från olika kända teater-kostymer i sina kläder, gärna från musikaler. Alla vet vem hon är. Det gör henne inget att de ropar, men lite ledsen blir hon när de tror att hon är en räv. Ser de inte att hon är en katt?!? Rut är gift med Odd-Arne som jobbar som vaktmästare på Vajlova kulturhus. Eller, numera heter det service-tekniker, men det tycker han mest känns besvärligt. Ibland kommer nån teatergrupp förbi kulturhuset och spelar. Ibland kommer det lite publik också, men inte så ofta. Men, en gång, då kom musikalen ”Grease” till Vajlova!! Då var det fullt med folk!! Odd-Arne hjälpte ljudteknikern med att ställa högtalare på plats och sånt och sen, under föreställningen, satt han bredvid vid ljudbordet. Efter det sov han inte på flera nätter. Det var det mest fantastiska han nånsin varit med om. Rut var så stolt över honom. Hon pratade kanske lite väl mycket om det hela tyckte han, även om han inte kan låta bli att småle när det kommer på tal. Nästa år firar de 30-årig bröllopsdag.…

2024. Ett nytt år. Jag minns när jag satt i skolan. Det var Dec, året var 1999. Bildfröken sa: ”Tänk så hisnande att snart skriva 1990 på tavlan!”. Ja du. Tiden är hisnande. Inför den är vi alla lika.  Det här året börjar som inget annat för oss här på Stjärnkvällar. Vi är vana vid en massa måsten som tillhör våra ”vanliga” jobb. Det sätter bara igång, plötsligt är man en dag eller två in i Januari och sidorna i almanackan är fulla igen. Men inte i år. Almanackan stirrar tom emot oss och det är lätt att bli lurad. Tro att om det inte står nåt där så finns det inget jag måste göra så jag slappar vidare med chokladasken som bästa kompis tills jag bläddrar och det faktiskt står nåt på ett av bladen. (Ja, jag bläddrar fortfarande i min almanacka, kör med penna och papper, fullständigt avskyr de där Time-edit-programmen och allt vad de heter. Noll feeling. Ända tills man tappar sin pappers-almanacka, hände i höst, mer om det en annan gång…) I år är det vi själva som måste fylla sidorna med måsten. Det finns gott om dem, alldeles för många faktiskt, det är bara det…

Klockan är 05.22, det är den 22 Dec. Det ligger nyfallen snö utanför… Snö är magisk, åtminstone när den just har fallit. Innan alla börjar fula till den. Allt är ok då. Tyst och stilla. Saker börjar om. Jag försöker tänka på hösten och skriva nåt sammanfattande. Reflekterande och klokt. Inser att jag har svårt att komma ihåg saker från hösten. Vad har vi gjort egentligen? Startat företag och flyttat och börjat om helt, jag vet ju allt detta…men jag minns liksom inga detaljer? Vi har varit så sjukt stressade hela tiden så nåt måste vi väl ha gjort? Men detaljerna är suddiga. Det har jag tänkt på tidigare, när man haft stressiga perioder, att detta är priset man betalar. Minnena blir oklara. Som om upplevelser behöver lite tid för att sjunka in i kroppen, annars blir de inte riktiga minnen. Inte på medveten nivå iallafall. Omedveten nivå är ju också helt ok men, det är klart…det är fint att fylla på med bilder från livet, inte bara klara av saker.  När detta är sagt, skulle jag ändå rekommendera alla som frågar (nu vet jag ju inte om just du gör det…?) att göra samma som vi har gjort. Bli…