Blogg

Ni vet de där intrikata personlighetstesterna som alla måste genomgå, innan de kan få ett jobb? Tänk om en fråga i dem vore: Vilken är din favorit-dikt? Förklara varför du gillar den. Följdfrågor kunde vara: Vore du öppen för att läsa poesi på arbetstid om du gavs möjlighet? Kunde du tänka dig att läsa en dikt högt för dina medarbetare?  Om svaret blev nej fick den sökande automatiskt följande fråga: Vilka strategier använder du för att stå ut med dina egna svagheter och lära dig om din omvärld? Vad är ett samhälle till för? Varför har vi skolor och vägar och företag och parker och sjukvård och bibliotek och restauranger och trädgårdar och paddelhallar? Är det så att det ska finnas mat och hus och sysselsättning och vi ska leva så länge som möjligt? Var syftet när människan satte igång med att bygga samhälle, att vi skulle bli äldre? Slippa se våra barn dö före oss själva? Byggde vi allt enbart av rädsla, för att undvika ett tungt liv fyllt av misär?   Den trendiga idén om att jobba stenhårt tills man är 45, spara alla sina pengar och sen inte behöva jobba mer för man kan leva på avkastningen,…

Jag ska vara helt ärlig. Jag hade ingen lust alls att gå på konsert med Pat Metheny.   Hur inspirerande jag än funnit det att få lite insyn i hans vardag och med vilken hängivenhet och lekfullhet han tar sig an sin konstnärliga mission, så kände jag ändå….en man och tio gitarrer?  I två och en halv timme? Det bara går inte att få mig att tycka om det här tänkte jag.  Jag valde yrke efter att att sett 30 dansare utklädda till sjömän steppa i havet (läs vågor målade på spånplattor) i Anything Goes. En orkester klädd i vitt, sittandes på ett fartyg, gasade sig sjövilda igenom Cole Porters score. Jag grät hela det 12 min långa finalnumret. Jag hade hittat hem. Så, tja. Jag har aldrig haft ett stort behov av finstämdhet. Håll uppe farten annars får jag tråkigt.   Men jag insåg ju att jag kan inte sitta och dela inlägg om den här musikern utan att ha varit på konserten. Så där satt jag när han kom in i sin rutiga skjorta, med sitt märkliga hår och ett lite pojkaktigt leende. Fullständigt chosefritt. Och så började han med sånt där…tja gitarrspel. Typ som väntat. Fint. Men…

Någon anklagade mig nyligen för att vilja vara god. Att jag försöker få andra att se mig sådan, för min egen skull. Det gör ju mig i så fall till den allra värsta sorten, sa hon. En som tror att hon är bättre än andra. Tanken på att jag kanske gick omkring och kände mig som en bra människa, väckte ett sådant raseri hos henne att jag häpnade.  En priviligerad människa som jag vet ingenting sa hon. Jag borde vara tyst. Sitta ner och lyssna och lära av de som upplevt verklig smärta. Men, sa jag, i dig ser jag ju bara destruktivitet och narcissism. Ingen utveckling, ingen framtid. Vad är det jag ska lära av din vrede och dina anklagelser?  Något lärde jag mig ändå av den obehagliga konfrontationen. Jag lärde mig vilken kraft det är att verkligen vara god. Att göra gott. Ge mer än man får. Hela världen skakar inför de få människor som verkligen lever på detta sätt. Rasar och vrålar och anklagar och gaddar ihop sig. Över något som de själva påstår är obetydligt och meningslöst.  Det är ett gammalt, beprövat trick att kalla dem som försöker göra gott för självupptagna. Att deras egentliga drivkraft…

Jag fick en gång avslag på en ansökan om stöd till ett kulturprojekt med motivationen att ”det är tydligt att den sökande inte vet nånting om hur man gör teater i Sverige idag”. Jag fick erkänna att det stämmer. Jag hänger inte med, vet inte vad som sätts upp var, vad regissörerna och kapellmästarna heter, vem som är ny stjärna, när det byts chefer, har inget intresse av trender och metoder och vet inte vad som ligger i tiden.  Man kan därför, om man vill, avfärda mig som utdaterad och med dålig koll. Eller så kan man intressera sig för människors drivkrafter.  Min kreativitet utgår ifrån mig själv och mitt liv på den här planeten som människa bland andra människor. Inte bland andra kulturarbetare. Jag har alltid trott att det var meningen? Nätverkande trodde jag var nåt man gjorde för att få jobb. Om man på nåt sätt klarar få jobb utan att utsätta sig för nåt så fasansfullt, så kan man droppa nätverkandet? Karriären ser kanske inte lika glänsande ut, men det är ändå ett val man kan göra. Omvärldsanalys då? Jo, men, att det skulle ses på som kärnkunskap, det hade aldrig fallit mig in. Och tänk på…

Maj. Årets vackraste månad? Allt det gröna är nytt och har den där ljusa färgen som liksom skriker ”Jag är på gång! Flytta på dig!”. I år fick Stjärnkvällar uppleva Maj i delar av Sverige vi aldrig eller sällan sett förr. Vi körde hela vägen upp till Skellefteå med ”Men, pappa”! Där uppe mötte vi Tomas von Brömssen och bandet och sen rullade vi ner förbi Sundsvall, Falun, Gävle och Västerås innan vi åkte hem igen.  I Skellefteå hade björkarna knappt slagit ut och här nere var det lummigt och grönt. Vilket land Sverige är, så mycket som ryms här! Vi på Stjärnkvällar har redan fått se större delen av vårt land genom den här härliga föreställningen, men ännu är vi inte helt färdiga.  ”Men, Pappa!” återkommer nästa vår, vi lovar att hålla er uppdaterade med nya orter och datum! När man är på turné pratar man mycket. Finns inte så mycket annat att göra. I bilen, bakom scen, efter föreställning och sen vid frukost innan man sätter sig i bilen igen. Det gäller att man trivs ihop och det är viktigt att kunna stå ut med olika åsikter och temperament. Just den här gången avhandlades kulturen. Som fenomen. Vad…

April. Påskliljor, vårsol och grilla ute. Allt vaknar, den bästa tiden på året. Mot en bakgrund av dramatik i världen arbetar Stjärnkvällar vidare och försöker njuta av dagen. Det känns som om mycket vi varit vana vid håller på att förändras. Är det verkligen så eller känns det bara så? Kan vi lita på vad vi känner? Bör vi? Eller bör vi trycka undan våra känslor till förmån för att tänka?  Jag läste en gång om en forskare som hade studerat i vilken grad Svenskar som hade röstat i det senaste valet faktiskt hade röstat på det de trodde att de röstat på. Alltså, stod deras kandidat och deras parti verkligen för de saker som röstaren trodde? Man jämförde en grupp med människor som var väldigt pålästa med en grupp av människor som kollade på nyheterna ibland och sen gick på känsla. Det visade sig att det gjorde ingen skillnad. Båda grupperna träffade lika ”rätt”, de röstade i lika hög grad på det parti som faktiskt arbetade för de saker som de hade som prioritet, och ungefär lika många röstade ”fel” utifrån sin egen ambition. De allra flesta röstade dock ”rätt”.  Forskaren förklarade detta med att information kommuniceras på många…