Stjärnkvällar har bussfunderingar…
31 oktober, 2023
Hej därute! Det är tisdag morgon och jag åker buss!
Älskar buss har jag upptäckt. Vi har ju lämnat storstaden som en del i att utveckla Stjärnkvällar. Därmed är resa och planering av resa plötsligt en stor del av vår vardag. Hur mycket kan man diskutera samåkning och bussbyten och tidtabeller egentligen? Mycket, visar det sig.
Tåget går från vår nya hemort. Det var en av anledningarna till att vi valde denna plats. Men, det är ju så oberäkneligt. Suck, om vi bara kunde lita på våra tåg… Alla älskar ju tåg, men de går ju inte när de ska? Så, jag har börjat förlita mig på bussen. Tar längre tid, men är väldigt stabilt. Jag kliver ombord på starthållplatsen, nästan inget folk, tar min plats längst bak, är tekniskt uppdaterad och sen sitter jag och jobbar, i lugn och ro förbi de hållplatser där folk trängs. Knyter samman de lösa trådarna. Svarar på mail, skickar sms, planerar kommande dag samt morgondagen. Skriver en hälsning till nån jag borde ringt. Ibland tittar jag bara ut genom fönstret. Jag hälsar naturligtvis på busschauffören när jag kliver på, det är som en tvångstanke, ofta, men inte alltid, hälsar de tillbaka, ha, ha. Vi åker ju här tillsammans liksom:) Är så glad att nån annan gör jobbet åt mig. Körandet, menar jag.
Bilder är från dagens promenad från buss till destination.
Kalla det bonus eller förmån eller vad du vill:)
Mer och mer hatar jag att köra bil. Vilket fruktansvärt slöseri med tid, sitta helt ensam i den där maskinen och inte få gjort nånting. Jo, prata i telefon kanske, jag vet att vissa har bilen som kontor. Men, jag behöver skriva och vara ordentligt koncentrerad för att få nåt gjort. Och så är det ju det där med hållbarheten… Ett så svårt ämne, och jag vill absolut inte få det att låta som att vi lyckas göra rätt hej tiden. Vi kör alldeles för mycket bil trots våra ambitioner om att åka kollektivt och att cykla. Det är en källa till ständigt dåligt samvete, och vem hjälper det? Barnens skola ligger fem km undan vårt hem, det går en jättefin upplyst cykelbana hela vägen. Planen var att vi skulle cykla till hämtning och lämning, alltid. Motionen är viktig och så ville vi inte att vardagen skulle bli helt bilberoende bara för att vi lämnade stan. Hittills har det blivit många cykelturer, men långt ifrån så många som jag drömde om. Kalla novemberregn är en orsak, men framförallt är det stressen som sätter käppar i hjulet. Sabla stress. Den största boven i våra liv. Vi kämpar verkligen för att få bort den. Till våren, säger vi. Nästa månad. Efter sommaren. Då kommer det lugna ner sig. Men det gör det inte av sig självt, man måste ändra nåt. Tuffa val kan det vara. Och när man rubbar sina rutiner får man kämpa ett tag innan nya är på plats. Men, vi ser glimtar av våra nya liv där framme. Det ska gå.
Hållbarheten är ett av våra mål
Hållbarheten, har vi skrivit på hemsidan, är ett av våra mål. Ett värderingsarbete. Ja, så är det. Samtidigt tänker jag att det är viktigt med ett ärligt samtal om vilka förutsättningar man har i samhället idag för att ändra hur man lever. Det är så lätt att bara slänga sig med tjusiga ord.
Det förväntas av oss att två föräldrar jobbar, ekonomiskt krävs det. Då har man en inbyggd stress i livet, så är det bara. Är kollektivtrafiken, som den ser ut idag, ett seriöst alternativ i människors vardag under de förutsättningarna? Så många dagar har jag känt att jag måste köra för annars hinner jag bara inte. Jag hade mycket hellre åkt kollektivt, för jag mår bättre då. Tagit en promenad från sista hållplatsen till min slutdestination. Det är ju en intressant upptäckt iof, att jag faktiskt mår bättre när jag reser långsammare. Och, kanske hade jag hunnit om jag var mindre stressad? Om jag accepterade att jag kan bara göra en sak per dag, inte tre. Där har jag ett eget ansvar. Hur vill jag leva egentligen? Det kommer aldrig samhället fixa åt mig. Samhället gillar så snabb tillväxt som möjligt, det är inbyggt i systemet. Vill jag springa med? Orkar jag hålla emot? Stora frågor.
Förra veckan var jag och sjöng i Trondheim
Inte i Stjärnkvällars regi, hade ingenting med ”Men, Pappa!” att göra, bara som mig själv:)
Jag brukar ta en buss till Oslo och sen nattåget därifrån. Kliva av på morgonen i Trondheim och går direkt in på repetition. Helt fantastiskt! Men, nu hade nån storm tagit nån bro i Norge, så tåget går inte på några månader. Buss och tåg skulle tagit vinter och vår. Så, jag flög. Men, vet ni vad? Flyget tog ju också vinter och vår? Först är det flygbuss, sen incheckningar och kontroller, lite förseningar, lite nya incheckningar och kontroller, lite nya förseningar, nya flygbussar och ständigt kaos, inte en lugn stund där jag kunde ha huvet för mig själv. En hel dag tog det. Reste tidigt och klev in i mitt hem på kvällen. Idiotiskt. Hade mycket hellre haft en övernattning och mått bra på vägen, kanske hunnit träffa en kompis och skriva det här blogginlägget på en buss som rullar långsamt genom nåt fjällandskap. För så är det i Norge, eller hur? Fjäll överallt, ha, ha.
Men, jag kände inte att jag hade tid. Blev längre borta från familjen i så fall, tufft för den som är ensam hemma och ska jobba samtidigt som man sköter hushållet. Det är där skon klämmer. Effektiviteten. Det är mitt mål. Att knäcka den.
Så, nu sitter jag på bussen. När jag går av kommer jag behöva promenera en halvtimme innan jag är framme. Perfekt. Som det ska vara och jag mår bra av det.
Tack för det fantastiska mottagandet Stjärnkvällar fått av er!
Så många som uttryckt glädje över att vi gör det här och det hjälper oss verkligen! VI läser varje hälsning och tar den till oss. Alla datum ligger ute och biljettförsäljningen till ”Men, pappa!” är på g!
Glöm inte skriva upp dig på vårt nyhetsbrev!!
Önskar dig en härlig dag, utan allt för mycket stress.
Hälsningar
Evelyn och Sten
